scoutliv

Jag lämnade läsaren i sticket mitt i Hamburgs farliga miljö, med när jag själv befann mig där, hade jag varken kontakt med eller hörde talas om några farligheter. Kanske bidrog scoutklädseln till att folk var väldigt trevliga och ville gärna prata med oss. Det gjorde dom, men vi som inte då hade lärt oss tyska hade ju svårt att förklara detta för en tysk, som å sin sida inte kunde svenska.

Nu var vi i den lyckliga belägenheten att vi hade en egen tolk, en flicka i tidigare nämnda tyska scoutkår. Hon hade bott en tid i Sverige under kriget och var väldigt duktig och ivrig att visa oss sin stad. Vi fick faktiskt uppleva och se fler saker under vår vecka där än en turistguide i dag skulle visa. Jag tror inte vi var tillräckligt begåvade för att visa vår tacksamhet för det jobb hon lade ner. Men jag har en bild på henne när vi var ute och fraterniserade med befolkningen:

03Sotare

Som ni kanske ser, har vi ”Lederhosen” hela gänget. Dom hade vår driftige ledare skaffat något år tidigare under en av sina turer till Tyskland. Han syns här på bilden mellan sotaren och vår förträfflige guide. Själv står jag bakom kameran.

En av kvällarna gick vi till ”Planten und Blumen”, det förstod man vad det betydde, men det var inte bara växter där, för när mörkret hade fallit, fick vi uppleva en flott show med vattenorgel och ackompanjerande musik. Hagenbecks djurpark var vi på en dag och en annan dag besökte vi Elbetunneln vid Landungsbrücken. Vi åke hiss ner och gick under floden, sen hiss upp och var på varvssidan av Elbe. Tunneln byggdes 1911 och finns fortfarande som K-märkt turistmål. En bit från tunneln på stadssidan finns S:t Michaelikyrkan, och där åkte vi hiss upp i tornet med en fin utsikt över stan. En sak vi gjorde flera gånger, var att hyra en liten segelbåt på Alstern, två i varje båt. Fantastiskt kul och lärorikt, dessutom fick man se stan från lite olika vinklar.

Åka med U-Bahn var en populär syssla, dels billig (10pf )dels fick man se i stort sett hela staden ”von oben”, vi lärde oss så småningom de flesta stationsnamnen, en del var ganska lustiga t.ex. ”Schlump”, ”Hellkamp” och ”Sternschanze”. Det gällde att stiga på i den främsta vagnen, för längst fram kunde man genom ett fönster titta över axeln på föraren.

Vi besökte några gånger den scoutavdelning som hade lockat ner oss till Hamburg, men tyvärr blev ingen varaktig kontakt för en senare återträff i Malmö. Samkvämen blev lite stela och formella p.g.a. språket, tänk vad skillnaden hade varit några år senare! Men det var ändå berikande att ha träffat jämnåriga med så olika uppväxtvillkor. Vi försökte så gott det gick att visa hur vi hade det och vice versa.

Sista två nätterna i Hamburg fick vi tillbringa på ett litet ”långtradarfik” på Eiffestrasse någon km öster om centrum, stället hette ”Fernkraft” och var inrymt i en låg barackliknande byggnad i kanten av ett utbombat kvarter. Lite ruffig miljö, men trevliga människor runt om. Suverän frukost, gjord för lastbilschaufförer.

Så var det dags att förflytta sig till nästa utflyktsmål. Vi åke med tåget till Lübeck, där vi återigen vandrade genom hela stan till ett annat nytt vandrarhem, uppkallat efter Folke Bernadotte. Det var beläget några hundra meter norr om ”gamla stan” vid Travemünder Allée.

Det blev mycket gående dessa dagar, den längsta turen till fots var nordöst om stan till Schlutup där vi skulle titta på ”järnridån”. Vi gick o gick på en landsväg, inga hus eller människor i sikte. Så småningom kom vi fram till en stor ”sågbock” med lite taggtråd överst. Det var allt! Det kom fram från någonstans en vänlig poliskonstapel som förmanade oss att inte bli för närgångna till objektet, med annars var det en pastoral stämning över nejden.

11järnridån copy

järnridån 1955

En annan dag gick vi åter norrut på Travemünder Allee, men något kortare bit. Där fanns Lübeck Zoo, en gammaldags samling djur i trånga burar. Vi hade några dagar tidigare varit på Hagenbecks djurpark i Hamburg, och detta var en verklig kontrast! Det blev inget långt besök.

Dagen innan hemresan beslöt tre av oss att åka till Travemünde och köpa platsbiljetter till vilstolar på färjan hem. Vi tyckte inte det var särskilt komfortabelt att ligga i sovsäck på tågdäcket, och på nerresan hade vi noterat att det fanns bekväma fåtöljer på f.d. promenaddäcket. Fem kronor kostade bokningen. Vi hittade  en busslinje och åkte med en synnerligen högljudd buss t.o.r.

Så var det dags med hemresa. Eftersom det var nattur, hade vi en hel dag att utforska Travemünde med hamn och strandlivet och själva byn. Vid den här tidpunkten fanns ingen färjeterminal, utan Gustav V och Drottning Victoria fick lägga till vid en vanlig kajkant. Hur man fick in och ut bilar vet jag inte, men tåg medfördes inte. (därför kunde vi tillbringa natten på tågdäcket) Dock inte vi som hade lyxbiljett! Hemresan gick bra och nästa förmiddag kom vi hem till förmodligen oroliga föräldrar.

Nu i efterhand förundras jag över dels hur någon kom på idén att åka iväg, dels att mina föräldrar tillät mej att resa. Visserligen fick vi många goda råd innan vi gav oss iväg, men ändå, det var en exotisk och för de flesta okänd plats. Jag skickade 1 (ett) vykort med en kortfattad hälsning, men att ringa hem? Det var det nog ingen som överhuvudtaget övervägde.

Men det var en härlig upplevelse, svår att överträffa.

Året därpå, på Kr. Himmelsfärdsdag avslutades abrupt min verksamhet i scouting. Eftersom jag tyckte att mitt deltagande i musikkårens årliga utflykt och spelning på Orup Sanatorium var viktigare än mitt deltagande i scoutkårtävlingen, meddelades jag att jag inte behövde deltaga i patrullen Vesslans verksamhet mer. Punkt.

Jag blev inte direkt ledsen, och i efterhand tror jag att det berodde på den ostrukturerade verksamheten och outbildade ledare. Jag fick aldrig reda på varför vi höll på. Men jag har fått en hel del erfarenhet av att vistas ute under lite primitiva förhållanden, vilket visade sig inte minst under militärtjänsten, då förvånansvärt många var helt handfallna i fält. En scout är Alltid Redo!

Publicerat i Mitt liv som ung | Lämna en kommentar

ALLTID REDO?

Jag har varit fast besluten sedan minst ett år att skriva nya inlägg här. Knepet jag letar efter är att hitta en tjusig entré till ett nytt kapitel.

Jag har ju tidigare försökt berätta några bitar från min uppväxt, och på allmän begäran tänker jag nog fortsätta på det temat. Nu blir det ju ganska tråkigt att rada upp händelserna från olika områden i kronologisk ordning, så jag försöker ta en sak i taget.

Den kortaste karriären hittills, nämligen den inom scoutrörelsen, är ganska fort avklarad vid första ögonkastet, vi får se vad det blir:

Egentligen gled jag in i scouterna på ett sidospår, mina föräldrar menade att jag hade en musikalisk ådra nånstans, så jag skickades till KFUM på Betaniaplan, ner i en källarlokal där det hördes nåt som liknade toner.

Nåväl, det var KFUM:s scoutmusikkår jag hade kommit till, men jag skulle för skams skull även vara medlem i en ”riktig” scoutkår, så jag blev med i avd.Karolinerna, i patrullen Vesslan. Detta skedde 1953-54, jag var 12 år. Vad jag minns, så hade vi patrullmöte varannan vecka och avdelningsmöten varannan. Vad sysslade vi då med? Ja, en del av verksamheten var faktiskt riktigt intressant och lärorik, göra knopar, lägga förband, läsa kartan och orientera. Tyvärr vägdes detta med råge upp av ständiga tävlingar i allt möjligt utan någon egentlig mening. Nu långt senare tror jag att en av bristerna i verksamheten berodde på dålig utbildning, framför allt av ledarna, av vad det hela gick ut på. Jag förstod det inte då i alla fall.

55-Vesslan

Patruller Vesslan 1955

Så skulle det då åkas på läger! Påskhelgen -54 var det beläget i Genarp, och det skulle cyklas dit, 3 mil. Sallerupsvägen ut, förbi Klågerup upp och ner för backar och så småningom framme. Sista raksträckan var i alla fall asfalterad. Det var inte backvägarna. Sen var det samma väg tillbaka. Som tur var låg vi inte i tält denna gång, vi fick låna församlingshemmet. Det är ungefär det jag minns av lägret. Jo, lägereldar! Min huvudsakliga syssla under dessa var att försöka hålla mig varm. Det sjöngs visst några töntiga sånger också.

Sen var det pingstläger utanför Dalby. I tält. Samma transportsätt igen, tur att det var betydligt glesare trafik på landsvägarna då. Mellan dessa läger inföll Kristi himmelsfärdsdag, då var det kårtävling, dvs alla KFUM:s scoutpatruller skulle ut i skogen och försöka ta sig hem igen. På vägen skulle diverse tävlingsmoment avverkas, såsom göra upp eld, kasta livlina, lägga förband, känna igen olika lämningar från djur. Jag har ingen aning om hur vi klarade av detta eller vilken placering vi fick, förmodligen blev vi sist, för när vi kom i mål, fanns där bara två funktionärer och vi skickades bara hem. Denna första tävling avhölls NO Höör, så vi åkte tåg dit och hem.

Schemat upprepades varje år, Påskläger, Kårtävling och Pingstläger, efter hand blev man lite van vid att vistas ute i vildmarken(!) i Skåne. Orientering och sjukvård var mina bästa grenar, dock inte samtidigt. Under tiden steg man i graderna, först III-klass scout, sen II-klass. När man nådde I-klassgraden blev man i allmänhet patrulledare och lite veteran.

Då kommer vi fram till den mest minnesvärda upplevelsen i scoutsammanhang: Tysklandsresan!

Vi hade en driftig avdelningsledare som hette Bengt Owald, han hade lite förbindelser med en scoutkår i Hamburg av någon anledning, så det beslöts att vi skulle besöka dom. I januari 1955, när jag fyllde 13 år, kom Bengt hem till mina föräldrar i avsikten att berätta om och få deras godkännande av min medverkan i expeditionen. Det gick till min stora glädje bra, och hur det skulle finansieras vet jag fortfarande inte, men egenkostnaden var 50:- och fickpengen lika stor, så någon form av subvention bör ha funnits. Vi blev 10 personer i gruppen, så vi kunde utnyttja en viss grupprabatt i resandet.

När sommaren kom, åkte vi med tåg till Trelleborg, där vi äntrade färjan Gustav V, som sommartid gick härifrån till Travemünde. Eftersom vi var scouter, skulle det levas primitivt, så vi lade ut våra sovsäckar på tågdäcket på lämpliga platser. Det blev inte mycket sovande, för vindarna var väldigt upproriska denna natt. Till min förvåning blev jag inte sjösjuk, men jag kände gungningarna flera dagar efteråt. Emellertid kom vi på morgonen fram till Travemünde. Språkfrågan blev genast aktuell och det blev en av medlemmarna, som till skillnad från oss andra hade läst tyska ett par år som fick sköta det språkliga. Första testet kom när han skulle förhandla fram en gruppbiljett till Hamburg på tågstationen. Det fungerade och alla blev lugna.

Vi kom fram till Hamburg Hauptbahnhof och möttes där av en representant för den lokala scoutkåren. Nu blev det fotvandring längs gatorna förbi rådhuset, förbi en massa tomma tomter med husrester och annat elände och så småningom framme vid Jugendherbärge ”Stintfang”, ett helt nybyggt vandrarhem med utsikt över hamnen och skeppsvarven, och nära till U-bahnstationen ”Landungsbrücken”, vilken skulle bli utgångspunkt för många expeditioner under vårt besök.

hamburgkarta

Första inköpet var en fickkarta över stan, den blev en permanent medföljare. Den var verkligen i fickformat ( 10×7 cm)  Utvikt 48x60cm. I brist på tändsticksask visas en USB-pinne som jämförelse.Jag har inte hittat någon karta i samma utförande vid senare besök.

Det var verkligen en annorlunda stadsmiljö vi kom till. Visserligen visste man att det bombats under kriget, men denna fullständiga förstörelse! Nu tio år efter krigsslutet hade de flesta spillrorna tagits bort och lämnat stora ytor i stan helt tomma. Vandrarhemmet var beläget i närheten av Michaelikyrkan, och när vi var uppe i tornet på denna tog jag bild därifrån mot sydväst.

06utsikt SV

I fonden kan man skymta vandrarhemmet, och t.v. finns Svenska Kyrkan ett kvarter därifrån. Dit vi f.ö. blev inbjudna en kväll för fika och samvaro med andra svenskar. Utrustade med fickkartan och nyfikenhet gav vi oss ut på upptäcktsfärder i staden, vi blev ganska fort kloka på att ett bra sätt att förflytta sig var med U-bahn. Namnet till trots färdades den huvudsakligen högt upp i luften på viadukt, det var bara under själva stadskärnan den gick som tunnelbana. Det kostade bara 10 pfennig för barn upp till 15 år, så vi utnyttjade denna möjlighet till det yttersta. Ett trevligt sätt att lära sig stans geografi!

Fortsättning följer snarast(?)

Publicerat i Mitt liv som ung | 1 kommentar

Bad är Hälsa

Uttrycket ”bad” har för mej lite olika innebörd, dels att det kan innebära rengöring dvs hygienisk åtgärd, dels nedsänkning i någon vätska, vanligtvis kylslagen.

Den förstnämnda kategorin har jag med jämna mellanrum åtnjutit på olika sätt. När jag  var mellan 1-4 år gammal och hade en hanterlig storlek, var en träbalja från tvättstugan tillräcklig, efter att på spisen uppvärmt vatten blandats med kallt till angenäm styrka, fick jag sitta och plaska en stund innan rengöringen tog vid. Därefter mysstund i en frottéhanduk med far i en fåtölj och ”tillsammans” läsande tidningen. När vi flyttade till stan, fanns inget badrum i närheten, så där blev badet lite primitivt och fragmenterat (som det heter nu). När jag så småningom började på Johannesskolan fick alla vi som saknade badrum bada i skolans badinrättning. Den bestod av c:a 20 st runda nedsänkta badbaljor, en för varje elev. Utrustad med en tvålbit och borste fick vi sedan på kommando tvätta oss systematiskt och noga under överinseende av en ”tvättant”.  Sen kom det värsta: Alla skulle ställa sig på ett led framför en smal gång med duschar i taket och GÅ igenom. Problemet var att temperaturen var synnerligen fallande efterhand, i slutet av gången var det iskallt, så det blev en väldig fart mot slutet.  Men rena blev vi!

I början av 50-talet fick jag förmånen att en gång i veckan komma hem till min morbror, som hade flyttat till en modern lägenhet på ”backarna” och bada i deras nya fina badrum. Det kändes väldigt lyxigt och jag fick stanna i karet så länge jag ville (i princip). Det blev så länge tills vattnet var nästan kallt och jag liknade ett russin på händer och fötter. Så småningom flyttade vi också till en lägenhet med badrum och efterhand blev även badandet rutin, med den variationen att numera är det dusch som gäller ( dock ej kall-).

Bad i betydelsen ”simma” och ”doppa sig” har en negativ innebörd för mej. Jag har aldrig känt mig välkommen i det våta. Jag tror att det går tillbaka till barndomen, en badtokig morbror tog med mig till stranden för att visa hur man badar. Jag frös redan innan jag kom till vattnet, och än värre blev det när ”alla” runt mig plaskade och stänkte och ville visa sig duktiga för nån. Det dröjde ända till 10-årsåldern när en hygglig kompis drog med mig till Kommunala Varmbadhuset på Drottninggatan, som jag lärde mig simma. Där kunde man basta och bli riktigt varm innan man hoppade i vattnet. Dessutom hade jag med mig cyklop, så jag slapp vatten i näsan och ögonen. Jag slapp även att tänka på att flyta, så arm-och bentag kunde övas under vattnet. En av anledningarna till denna övning var att man skulle kunna simma 200 meter för att få idrottsmärket, vilket jag så småningom klarade.

Kommunala Varmbadhuset! Namnet ändrades till Rörsjöbadet, men när slutade verksamheten där? Simhallsbadet öppnade sina portar 1956, men hur länge fanns ”gamla” badhuset kvar? Byggnaden finns delvis kvar, men delen med bassängen är riven för ett antal år sedan.

En upplysning i frågan har jag hittat: enl. Wikipedia byggdes huset om till bostäder 1991-1992. Men när slutade badverksamheten?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Buss 20

Fram till 1960 bodde min mormor och morfar i Bunkeflo, strax norr om kyrkan. För att ta sig dit kunde man 1/cykla, 2/ta bussen och i absolut nödfall 3/åka tåg. Det sistnämnda innebar dock att man fick traska någon kilometer från Vintrie station, vilket inte var nån hit, speciellt inte när man var 6-7 år gammal.

Eftersom mina bästa kompisar Lasse och Lena bodde nära min mormor, åke jag gärna ut till Bunkeflo. Ja, även ”hemma” hos mormor trivdes jag, var alltid välkommen, och jag blev i allmänhet utspisad med ”en grov runtenommare” med flott och hemmalagd kryddsill. En delikatess som jag fortfarande i minnet kan känna smaken av.

Nåväl, för att ta mig dit cyklade jag oftast, men ibland fick bussen användas. Vi bodde  då vid Triangeln, och busshållplatsen fanns på Rådmansgatan utanför dåvarande restaurang Urania, numera kinakrog. Linje 20 hade här 2 hållplatser, den närmast triangeln var för bussar till Hyllie och Kroksbäck, bakom den stannade bussar till Bunkeflo kyrka och Skumparp. Biljetten till Hyllie kostade 30 öre, men över stadsgränsen, dvs till Bunkeflo och längre var priset 40 öre. Gränsen mellan Malmö Stad och Oxie Härad låg vid det som av infödingarna kallades ”Raskahuset” mitt mellan Hyllie och Bunkeflo.

Vanligtvis kostade jag på mig 40 öre och åkte från dörr till dörr, hållplatsen i Bunkeflo låg bara 50 m från mormors hus. Ibland när turlistan inte stämde med mina tider, åke jag till Hyllie byskola, dit det var tätare turer, och gick c:a 1 km. Det var inte så farligt långt, dessutom sparade jag 10 öre!

En gång när tiderna inte stämde, beslöt jag att åke det sistnämnda alternativet. Jag ställde mig på den främre hållplatsen, och strax kom bussen. Jag klev på, betalde 30 öre och satte mig och tänkte på vad jag skulle syssla med när jag kom fram. Blev plötsligt varse att bussen körde på Geijersgatan västerut! Den skulle ju ha vänt åt vänster till Ärtholmsvägen! Då kom jag på att en ny linje hade öppnats till Vanåsparken. Och jag hade ju inte läst på bussens skylt. Så småningom vek  bussen av till Högestadsgatan och fortsatte söderut. Nu visste jag i alla fall var jag befann mig, så på hållplatsen vid vanåsgatan hoppade jag av bussen och börja min promenad mot Bunkeflo. Jag passerade snart huset där jag bodde fram till 1946 ( numera Baldringegatan) och förbi Möllaregården nerför Hylliebacken och var framme där jag egentligen skulle ha stigit av bussen. Sen var det raka vägen till mormor.

Då var det gott med en ”flottamad”

Jag funderade på den tiden många gånger om skillnader å busstyper på de olika linjerna. I stan hade bussarna konduktör sittande vid bakdörrarna där man skulle stiga in, men på bl.a. linje 20 gick man på framtill och betalde till föraren. Bakdörrarna var för övrigt slopade på dessa bussar. Dessutom fanns en skillnad till: bussen till Bunkeflo och Skumparp var en mindre typ med framdörren framför framhjulet och motorn mitt under bussen medan Hylliebussen hade motorn framtill, vilket gjorde att man kunde sitta bredvid föraren, dock på ömse sidor om motorhuven.

Omkring 1950 fick bussarna ny färg, nedre halvan blev grön, en kulör som vad jag hört framtagits speciellt för Malmö Stads Spårvägar. Aven spårvagnarna hade denna kulör. Denna varmgröna färg gjorde att man kände att det var ”vår” dvs Malmös egen lokaltrafik. Numera har lokalbussarna i såväl Malmö,Helsingborg, Lund, Trelleborg och övriga orter samma kalla gröna färg. Känns mer anonyma.

Mina äventyr och upplevelser i Bunkeflo/Vintrie blir ett senare kapitel.

Publicerat i Malmö | 3 kommentarer

Rundor

Jag gillar att ta en extra runda i stan ”när jag ändå är där”. Och det gäller både då och nu. Det är alltid nåt nytt som dyker upp, både på och vid gatorna. Denna vana tror jag uppstod när jag redan som 6-7-åring fick åka med far och leverera bröd och kakor till olika affärer i Malmö med omnejd. Min far var då ”utkörare” hos Olof Nilssons Bageri, som lägligt nog hade sina lokaler på S Förstadsgatan 48, tvärs över gatan från vårt hus. Eftersom min mor också jobbade på samma ställe, var det naturligt att jag efter skolan smet in där. Hade jag då tur fanns det just då någon av utkörarna inne, förmodligen för att hämta mera varor, och eftersom jag där var känd av alla, frågade jag vanligtvis vederbörande om jag fick följa med. Jo, det kan du väl, var det vanliga svaret, varpå han ropade in till min mor: Jag tar med Kaj på den här turen! Nu i efterhand är det ganska fantastiskt att mor gick med på sådana övningar, men förtroendet mellan kollegorna var så bra tydligen.

Om inte far var för handen, ville jag helst åka med ”Pelle”, han hette egentligen Per-Erik Öberg, för dels hade han en intressant körväg ner till hamnen och ut till Lv4 i Husie, dels fick jag förtroendet att sköta pilen, dvs körriktningsvisaren efter hans kommando, nåt som inte vilka 7-åringar som helst åtnjöt! Blinkers tror jag inte fanns på den tiden, pilen var en röd arm med inbyggt lampa som fälldes ut innan man skulle svänga. funktionen var mer än opålitlig, så ibland fick föraren sticka ut handen och ge mekanismen en smäll. På stora lastbilar och bussar var visarens arm upphängd i en slags pendelmekanism så att armen i utfällt läge vinkade upp och ner.

Nåväl! Tillbaka till rundorna: En av turerna gick ner i hamnområdet, först över Krüger&Toll-bron och ner till vänster direkt. Där backen slutade, fanns en kiosk som behövde bröd och kakor. Dessutom var det en väldigt trevlig kiosk, för vi fick alltid något slag av fika där. Efter denna mellanlandning gick färden vidare via skeppsbron, över bron som numera heter Suellsbron, men jag hörde ofta den kallas ”Långebro” då. Den var  ganska lång och smal, dessutom var den en svängbro, så fartyg kunde gå in i kanalen. Den ersattes i mitten av 50-talet av en modernare och bredare bro. Sedan till höger förbi kolupplagen över en klaffbro och in på KOCKUMS! Fantastiskt för en ung grabb, där släpptes inte vem som helst in för där byggdes krigsfartyg och annat hemligt. Där körde vi runt och lastade av bröd till matsalen och kakor till flera olika kafeer eller marketenterier eller vad dom kallades. Samtidigt kunde man på nära håll studera halv- och helfärdiga jättestora fartyg och maskiner.

En annan tur som var lite längre gick via Limhamn ut mot Klagshamn. Man undrar numera hur alla affärer på vägen kunde bära sig, mellan Hammars Park och Klagshamn fanns 9 affärer eller kaféer som vi besökte. Sista besöket var hos Otto Jönssons butik intill kalkbrottet i Klagshamn. Eftersom Otto var fars kusin, och fars bror Emil jobbade i affären, tog det lite extra tid att leverera varor där. Delvis beroende på obligatorisk fika med ”smiddna madar” och kaffe.

Nu långt senare undrar jag hur i hela världen jag kunde få åka med på alla dessa turer. Det kan ju inte ha varit helt ofarligt att färdas i trafiken då heller, dessutom kunde jag ju helt enkelt gå vilse i ett obevakat ögonblick. Jag måste haft väldigt tåliga föräldrar, som litade på mina ”handledare”. Den första tur jag kan minnas var när vi bodde kvar i Hyllie, när jag  fick åka med Johan Christofferssons brödbil eftermiddagsrundan till Klagshamn. Vi flyttade från Hyllie 1 oktober 1946. Farbror Johan var, förutom ägare till huset vi bodde i, mannen som rekommenderade far till jobbet som utkörare.

Avslutningsvis kan jag säga att förmånen att få åka med dom olika rundorna minns jag fortfarande med glädje, jag lärde mig en hel del om bilkörning och trafik, dessutom mycket om Malmös geografi och bebyggelse på köpet.

En samling vykort från olika tider har jag fått ta del av, och jag tar upp två intressanta bilder den här gången, båda med biografanknytning. Den övre från S Förstadsgatan där så småningom Rio-biografen byggdes. Den undre från Södergatan med Scaniabiografen, men även sommarbalkongen som kafé Aveny monterade varje år fram till början av 50-talet.

Publicerat i Malmö | 3 kommentarer

Stadsteatern

Eller Taatern, som vi infödingar säger enligt Åke Cato i hans bok ”Malmö för inte så länge sen”. En synnerligen läsvärd bok, som skildrar livet i Malmö under huvudsakligen 50-talet. Stadsteatern har för mig två olika innebörder sett ur ett nostalgiskt perspektiv: Dels ur konstnärlig vinkel, där mitt första minne inifrån är från runt 1950 då jag i föräldrars sällskap bevittnade ”Kiss me Kate”. Då kallades den Operett eftersom ordet ”musical” ännu inte var uppfunnet. Mitt enda bestående minne från just denna föreställning är när Åke Askner och en vars namn inte fastnat sjöng ”Snacka med Shakespeare” framför en ridå av korrugerad plåt. Jag kan fortfarande se dom framför mig. Och nästan höra dom.

Sen har det blivit en hel del besök, och en av de bästa minnena kommer från gen-repet av ”La Cage aux Folles” i september 1985. Fortfarande anser jag att den föreställningen är det bästa jag har sett på någon teater. I alla fall i musical-väg.

Aspekt två i min syn på teatern är lite annorlunda: Framför byggnaden finns ”Piazzan”, den heter så, en öppen plats vars yta är täckt med marmorskivor i olika storlek. Ett utmärkt underlag för utövande av rullskridskoåkande. Eftersom torrsäsongen på våra breddgrader är betydligt längre än den frusna, tyckte mina föräldrar att nyttjandegraden bör bli betydligt större med rullskridskor, så raskt iväg till Månssons Sport för inhandlande av ett par dylika.  Det blev ganska många körningar till och på piazzan, men då jag för det mesta bar gummiskor, var nästan omöjligt av få rullorna att sitta kvar på skorna. På den tiden fanns i praktiken bara den typen som man spände med en klämma framtill och en rem om vristen. ”Helrör” hade jag sett på bild i någon exotisk miljö, men aldrig i verkligheten. Ett par år höll vi väl på, men tidens tand och framför allt- frånvaron av fett och olja i hjulens kullager osakade så småningom allt fler vurpor och skrapade knän, så när ena hjulet ramlade av, avslutades sejouren på teaterns piazza.

Jag vet inte om marmorplattorna har lagts om eller om man fortfarande kan se plattkanternas rundning, förorsakade av alla rullskridskohjul genom tiderna, titta själv nästa gång ni går på teatern! Kan vara kul att se ett antal finklädda människor gå framåtlutade, stirrande i marken, till teatern.

Mina övningar på rullskridskor skedde i början av 50-talet, och jag tror att bilden kommer från senare delen av 50-talet, eftersom statyn ”Tragos” sattes upp precis efter att jag lämnat ”scenen”.

Publicerat i Malmö | 1 kommentar

KANINEN

Mellan 1946 och 1956 bodde jag på adressen S:a Förstadsgatan 45, snett emot Spångatans mynning. Hela detta kvarter som nu helt fylls av Triangelcentrat heter Kv.Kaninen. Under min tid där var detta kvarter en hel värld för mej och förmodligen många andra. Där fanns ju ”allt”. Inom räckhåll fanns alla de inrättningar som kunde fylla behoven när det gällde mat och dryck. Även mera nöjesbetonade saker som blomster, juveler, hattar och mössor och biobesök kunde erhållas utan att korsa gatan.

Låt oss gå ett varv runt kvarteret!  Det första man möter till höger utanför porten är dofter från fiskaffären i vårt hus. Strax intill höll barberaren till. Eller som man nu säger: frisören. En liten trevlig fotoaffär, och sedan Rosengrens tobaksaffär, där jag blev känd för att jag varje eftermiddag kom dit och hämtade ”Arbetet 24”. Då fick man som prenumerant inte tidningen i brevlådan, utan den fick hämtas hos ett av tidningen utsett ombud. Sist i 47:ans butiksrad fanns en sadelmakare. Jag tror inte så många sadlar blev tillverkade under min tid, med väskor och lädervaror kunde man få lagade där.

Nu har vi kommit fram till där man något senare byggde Domusvaruhuset, men under denna tiden fanns här några lägre bostadshus utan affärslokaler. Men precis innan en f.d. gatukorsning, som jag tror hade lett in till dåvarande Pildammsskolan, fanns i ett envåningshus Italienska Musikaffären, där jag köpte mina första klarinettrör. En liten udda grej innanför staketet som avstängde gatan in hade brandkåren ett övningshus som man då och då eldade i, varvid kvarterets alla ungar hängde på staketet för att titta på de eventuella lågor som stack ut genom fönsterhålen. Efter ”gatukorsningen” fanns några 2-vån-hus innan Friisgatan, där vi går till höger mot Johanneskyrkan. Efter några tiotal meter ligger så en kiosk inbäddad mellan häckar, som så småningom slutar som ett staket kring nyss nämnda Pildammsskolan. På hörnet till Rådmansgatan fanns gymnastiksalen och inne på tomten själva skolan. Resten av Rådmansgatan var sedan en transportsträcka ner till Triangeln, där på själva hörnet fanns en pappersaffär och en järnaffär. I dessa kunde man nog hitta det mesta som man behövde i min ålder. Runt hörnet sedan vid 3:ans hållplats låg blomsteraffären Lathyrus. Jag undrade länge varför och hur man kunde döpa en affär till det namnet. En mindre juvelerarebutik fick också plats i detta huset.

Sen kom delikatesshökaren Fredrik Nyströms härliga affär med stora guldfärgade hjul för kaffekvarnarna i fönstret och angenäm doft redan utanför affären. Därefter följde vad man idag nästan skulle kalla ”hål i väggen”: Håkanssons skor, Ebons mode, en broderiaffär. Lindells vågfabrik hade nån slags utställning i en f.d. möbelaffär. Biografen Kaninen, som sedermera bytte namn till Aveny låg inne på gården till nummer 43 och bredvid porten dit fanns en kem-tvätt. Innan vår port i 45:an fanns så C. Anderssons Köttaffär, där min mor var expedit några år innan vi flyttade till Limhamn.

Tittar vi tvärs över gatan ser vi till vänster Bell Stenbergs gardin och mattaffär. Dom hade väldigt imponerande skyltfönster, dvs. glaspartierna var imponerande. Högerut fanns så en hatt-och mössaffär, där jag utrustades med skid- resp skolmössor beroende på säsong.

Olof Nilssons Bageri, som förutom att äga huset också bedrev hela verksamheten i det, hade en butik bredvid mössaffären. En frukt-och grönsaksaffär och sen Olga Linders modistbutik. Innan Spångatan fanns så Lås-Borgström och en ved-och kolaffär.

Nyss nämnda bageri kräver nästan en egen mässa, eftersom mina båda föräldrar av och till jobbade där. Därför tillbringade även jag en massa tid där och träffade en massa trevliga människor. Kommer i en senare upplaga.

Nu lite bilder, som jag tog i grevens tid innan hela rasket skulle bort. Jag gissar 66-67. Affärsskyltarna stämmer inte helt med vad jag skrev tidigare, men det beror mest på att bilderna togs minst 10 år senare och t.ex. Bermans, dom drev alltid sin verksamhet i rivningskåkar.

Triangeln sedd från Idoffcentrum.

S Förstadsgatan söderut, Spångatan t.v. i fonden.

Föreningsgatan mot Triangeln, Brogatan t.h.

Publicerat i Malmö | 7 kommentarer