Rundor

Jag gillar att ta en extra runda i stan ”när jag ändå är där”. Och det gäller både då och nu. Det är alltid nåt nytt som dyker upp, både på och vid gatorna. Denna vana tror jag uppstod när jag redan som 6-7-åring fick åka med far och leverera bröd och kakor till olika affärer i Malmö med omnejd. Min far var då ”utkörare” hos Olof Nilssons Bageri, som lägligt nog hade sina lokaler på S Förstadsgatan 48, tvärs över gatan från vårt hus. Eftersom min mor också jobbade på samma ställe, var det naturligt att jag efter skolan smet in där. Hade jag då tur fanns det just då någon av utkörarna inne, förmodligen för att hämta mera varor, och eftersom jag där var känd av alla, frågade jag vanligtvis vederbörande om jag fick följa med. Jo, det kan du väl, var det vanliga svaret, varpå han ropade in till min mor: Jag tar med Kaj på den här turen! Nu i efterhand är det ganska fantastiskt att mor gick med på sådana övningar, men förtroendet mellan kollegorna var så bra tydligen.

Om inte far var för handen, ville jag helst åka med ”Pelle”, han hette egentligen Per-Erik Öberg, för dels hade han en intressant körväg ner till hamnen och ut till Lv4 i Husie, dels fick jag förtroendet att sköta pilen, dvs körriktningsvisaren efter hans kommando, nåt som inte vilka 7-åringar som helst åtnjöt! Blinkers tror jag inte fanns på den tiden, pilen var en röd arm med inbyggt lampa som fälldes ut innan man skulle svänga. funktionen var mer än opålitlig, så ibland fick föraren sticka ut handen och ge mekanismen en smäll. På stora lastbilar och bussar var visarens arm upphängd i en slags pendelmekanism så att armen i utfällt läge vinkade upp och ner.

Nåväl! Tillbaka till rundorna: En av turerna gick ner i hamnområdet, först över Krüger&Toll-bron och ner till vänster direkt. Där backen slutade, fanns en kiosk som behövde bröd och kakor. Dessutom var det en väldigt trevlig kiosk, för vi fick alltid något slag av fika där. Efter denna mellanlandning gick färden vidare via skeppsbron, över bron som numera heter Suellsbron, men jag hörde ofta den kallas ”Långebro” då. Den var  ganska lång och smal, dessutom var den en svängbro, så fartyg kunde gå in i kanalen. Den ersattes i mitten av 50-talet av en modernare och bredare bro. Sedan till höger förbi kolupplagen över en klaffbro och in på KOCKUMS! Fantastiskt för en ung grabb, där släpptes inte vem som helst in för där byggdes krigsfartyg och annat hemligt. Där körde vi runt och lastade av bröd till matsalen och kakor till flera olika kafeer eller marketenterier eller vad dom kallades. Samtidigt kunde man på nära håll studera halv- och helfärdiga jättestora fartyg och maskiner.

En annan tur som var lite längre gick via Limhamn ut mot Klagshamn. Man undrar numera hur alla affärer på vägen kunde bära sig, mellan Hammars Park och Klagshamn fanns 9 affärer eller kaféer som vi besökte. Sista besöket var hos Otto Jönssons butik intill kalkbrottet i Klagshamn. Eftersom Otto var fars kusin, och fars bror Emil jobbade i affären, tog det lite extra tid att leverera varor där. Delvis beroende på obligatorisk fika med ”smiddna madar” och kaffe.

Nu långt senare undrar jag hur i hela världen jag kunde få åka med på alla dessa turer. Det kan ju inte ha varit helt ofarligt att färdas i trafiken då heller, dessutom kunde jag ju helt enkelt gå vilse i ett obevakat ögonblick. Jag måste haft väldigt tåliga föräldrar, som litade på mina ”handledare”. Den första tur jag kan minnas var när vi bodde kvar i Hyllie, när jag  fick åka med Johan Christofferssons brödbil eftermiddagsrundan till Klagshamn. Vi flyttade från Hyllie 1 oktober 1946. Farbror Johan var, förutom ägare till huset vi bodde i, mannen som rekommenderade far till jobbet som utkörare.

Avslutningsvis kan jag säga att förmånen att få åka med dom olika rundorna minns jag fortfarande med glädje, jag lärde mig en hel del om bilkörning och trafik, dessutom mycket om Malmös geografi och bebyggelse på köpet.

En samling vykort från olika tider har jag fått ta del av, och jag tar upp två intressanta bilder den här gången, båda med biografanknytning. Den övre från S Förstadsgatan där så småningom Rio-biografen byggdes. Den undre från Södergatan med Scaniabiografen, men även sommarbalkongen som kafé Aveny monterade varje år fram till början av 50-talet.

Stadsteatern

Eller Taatern, som vi infödingar säger enligt Åke Cato i hans bok ”Malmö för inte så länge sen”. En synnerligen läsvärd bok, som skildrar livet i Malmö under huvudsakligen 50-talet. Stadsteatern har för mig två olika innebörder sett ur ett nostalgiskt perspektiv: Dels ur konstnärlig vinkel, där mitt första minne inifrån är från runt 1950 då jag i föräldrars sällskap bevittnade ”Kiss me Kate”. Då kallades den Operett eftersom ordet ”musical” ännu inte var uppfunnet. Mitt enda bestående minne från just denna föreställning är när Åke Askner och en vars namn inte fastnat sjöng ”Snacka med Shakespeare” framför en ridå av korrugerad plåt. Jag kan fortfarande se dom framför mig. Och nästan höra dom.

Sen har det blivit en hel del besök, och en av de bästa minnena kommer från gen-repet av ”La Cage aux Folles” i september 1985. Fortfarande anser jag att den föreställningen är det bästa jag har sett på någon teater. I alla fall i musical-väg.

Aspekt två i min syn på teatern är lite annorlunda: Framför byggnaden finns ”Piazzan”, den heter så, en öppen plats vars yta är täckt med marmorskivor i olika storlek. Ett utmärkt underlag för utövande av rullskridskoåkande. Eftersom torrsäsongen på våra breddgrader är betydligt längre än den frusna, tyckte mina föräldrar att nyttjandegraden bör bli betydligt större med rullskridskor, så raskt iväg till Månssons Sport för inhandlande av ett par dylika.  Det blev ganska många körningar till och på piazzan, men då jag för det mesta bar gummiskor, var nästan omöjligt av få rullorna att sitta kvar på skorna. På den tiden fanns i praktiken bara den typen som man spände med en klämma framtill och en rem om vristen. ”Helrör” hade jag sett på bild i någon exotisk miljö, men aldrig i verkligheten. Ett par år höll vi väl på, men tidens tand och framför allt- frånvaron av fett och olja i hjulens kullager osakade så småningom allt fler vurpor och skrapade knän, så när ena hjulet ramlade av, avslutades sejouren på teaterns piazza.

Jag vet inte om marmorplattorna har lagts om eller om man fortfarande kan se plattkanternas rundning, förorsakade av alla rullskridskohjul genom tiderna, titta själv nästa gång ni går på teatern! Kan vara kul att se ett antal finklädda människor gå framåtlutade, stirrande i marken, till teatern.

Mina övningar på rullskridskor skedde i början av 50-talet, och jag tror att bilden kommer från senare delen av 50-talet, eftersom statyn ”Tragos” sattes upp precis efter att jag lämnat ”scenen”.

KANINEN

Mellan 1946 och 1956 bodde jag på adressen S:a Förstadsgatan 45, snett emot Spångatans mynning. Hela detta kvarter som nu helt fylls av Triangelcentrat heter Kv.Kaninen. Under min tid där var detta kvarter en hel värld för mej och förmodligen många andra. Där fanns ju ”allt”. Inom räckhåll fanns alla de inrättningar som kunde fylla behoven när det gällde mat och dryck. Även mera nöjesbetonade saker som blomster, juveler, hattar och mössor och biobesök kunde erhållas utan att korsa gatan.

Låt oss gå ett varv runt kvarteret!  Det första man möter till höger utanför porten är dofter från fiskaffären i vårt hus. Strax intill höll barberaren till. Eller som man nu säger: frisören. En liten trevlig fotoaffär, och sedan Rosengrens tobaksaffär, där jag blev känd för att jag varje eftermiddag kom dit och hämtade ”Arbetet 24″. Då fick man som prenumerant inte tidningen i brevlådan, utan den fick hämtas hos ett av tidningen utsett ombud. Sist i 47:ans butiksrad fanns en sadelmakare. Jag tror inte så många sadlar blev tillverkade under min tid, med väskor och lädervaror kunde man få lagade där.

Nu har vi kommit fram till där man något senare byggde Domusvaruhuset, men under denna tiden fanns här några lägre bostadshus utan affärslokaler. Men precis innan en f.d. gatukorsning, som jag tror hade lett in till dåvarande Pildammsskolan, fanns i ett envåningshus Italienska Musikaffären, där jag köpte mina första klarinettrör. En liten udda grej innanför staketet som avstängde gatan in hade brandkåren ett övningshus som man då och då eldade i, varvid kvarterets alla ungar hängde på staketet för att titta på de eventuella lågor som stack ut genom fönsterhålen. Efter ”gatukorsningen” fanns några 2-vån-hus innan Friisgatan, där vi går till höger mot Johanneskyrkan. Efter några tiotal meter ligger så en kiosk inbäddad mellan häckar, som så småningom slutar som ett staket kring nyss nämnda Pildammsskolan. På hörnet till Rådmansgatan fanns gymnastiksalen och inne på tomten själva skolan. Resten av Rådmansgatan var sedan en transportsträcka ner till Triangeln, där på själva hörnet fanns en pappersaffär och en järnaffär. I dessa kunde man nog hitta det mesta som man behövde i min ålder. Runt hörnet sedan vid 1:ans hållplats låg blomsteraffären Lathyrus. Jag undrade länge varför och hur man kunde döpa en affär till det namnet. En mindre juvelerarebutik fick också plats i detta huset.

Sen kom delikatesshökaren Fredrik Nyströms härliga affär med stora guldfärgade hjul för kaffekvarnarna i fönstret och angenäm doft redan utanför affären. Därefter följde vad man idag nästan skulle kalla ”hål i väggen”: Håkanssons skor, Ebons mode, en broderiaffär. Lindells vågfabrik hade nån slags utställning i en f.d. möbelaffär. Biografen Kaninen, som sedermera bytte namn till Aveny låg inne på gården till nummer 43 och bredvid porten dit fanns en kem-tvätt. Innan vår port i 45:an fanns så C. Anderssons Köttaffär, där min mor var expedit några år innan vi flyttade till Limhamn.

Tittar vi tvärs över gatan ser vi till vänster Bell Stenbergs gardin och mattaffär. Dom hade väldigt imponerande skyltfönster, dvs. glaspartierna var imponerande. Högerut fanns så en hatt-och mössaffär, där jag utrustades med skid- resp skolmössor beroende på säsong.

Olof Nilssons Bageri, som förutom att äga huset också bedrev hela verksamheten i det, hade en butik bredvid mössaffären. En frukt-och grönsaksaffär och sen Olga Linders modistbutik. Innan Spångatan fanns så Lås-Borgström och en ved-och kolaffär.

Nyss nämnda bageri kräver nästan en egen mässa, eftersom mina båda föräldrar av och till jobbade där. Därför tillbringade även jag en massa tid där och träffade en massa trevliga människor. Kommer i en senare upplaga.

Nu lite bilder, som jag tog i grevens tid innan hela rasket skulle bort. Jag gissar 66-67. Affärsskyltarna stämmer inte helt med vad jag skrev tidigare, men det beror mest på att bilderna togs minst 10 år senare och t.ex. Bermans, dom drev alltid sin verksamhet i rivningskåkar.

Those were the days

I början av 50-talet, när jag gick i 3:e klass på Johannesskolan, fick vi en dag i uppgift att mäta upp skolgården och byggnaden där. Vi fick en ritning/karta över området, på denna skulle vi fylla i dom mått vi hade uppmätt med måttband. Veckan därpå fick vi en karta med ett större område som, för att göra det lite mera genomförbart, stegades i stället för att måttbandas.

Denna introduktion till lantmäteribranchen väckte mitt intresse för kartor och städer och gator och vad därtill hörer. Det stannade på amatörnivå, men jag tycker fortfarande att det är spännande med nya platser med tillhörande kartor. Jag ju så att säga göra om resorna då och då enbart via kartan.

En följd att skolexemplet blev att jag tillsammans med någon likasinnad började ”utforska” Malmö via fötter och cykel. Biltrafiken var inte så väldigt intensiv på 50-talet, så inga föräldrar avrådde eller förbjöd cykling på gatorna. Cykeln ”ruled the streets” på den tiden, vi försökte ofta hålla oss kring Gråbrödersgatan-Engelbrektsgatan mellan 17- o 18-tiden, då Kockumsarbetarna kom från jobbet. Där kunde man tala om lämmeltåg!

Jag bodde på den tiden på S:a Förstadsgatan 45, trappa 1, 2:a vån. Kvarteret Kaninen. Jag skulle tro att koordinaterna till GPS skulle placera vårt kök ungefär där rulltrapporna från garaget i Triangelcentrat numera finns. Det var med andra ord synnerligen centralt, och eftersom alla kamrater fanns inom ett stenkast, behövde jag sällan känna mig ensam.

Som sagt, cykeln var ett bra sätt att ta sig fram till olika intressanta platser och händelser. Det vanligaste målet blev (naturligtvis) hamnen med Köpenhamnsbåtarna och tågfärjan och kolångare som lossades där nu högskolans ”Orkanen” ligger. Det var en livlig trafik i inre hamnen då. Även på land hände det saker, Västra station fanns med tåg till Ystad, Trelleborg och Falsterbo. Med ånglok! De ni! Under en kort tid vid spårvägsstrejken fanns det även på Limhamnsbanan persontrafik. Som hade slutstation alldeles bredvid di store pågarna på V.Stn. Centralstationen var inte så intressant, där gick ju bara elektriska lok! Dessutom kostade det 10 öre att lösa perrongbiljett.

På tal om tåg: När jag gick i första klass på Johannesskolan, hade vi klassrummet på södra sidan, mot Carl Gustavs väg. Då gick järnvägen från V.Stn.-Södervärn parallellt med gatan. Då vi hörde bommarna vid Södervärn gå ner, upphörde all verksamhet i klassrummet. När tåget då hördes, reste sig alla eleverna för att titta på loket och vagnarna. Detta upprepades några gånger varje dag, och jag kan inte minnas att det gjordes något allvarligt försök att stoppa fenomenet. Men det var nog det enda odiciplinerade som förekom i den klassen.

Det skulle vara trevligt av visa några bilder (av eget fabrikat) från denna tiden, men vi hade ingen kamera förrän jag lyckades tigga mig till en lådkamera i julklapp c:a 1954. Att sen skaffa film och göra kort, det gjorde man inte så där hur som helst, kvaliteten blev ju sisådär, så omgivningar var inget huvudmotiv precis. Därför kan jag rekommendera den tjocka bilderboken ”Från lustgården till Möllevångstorget” med bilder tagna 1949-1950 med massor av miljöer. Hoppa gärna över Björn Ranelids inledande ovidkommande text. Text saknas däremot till alla bilder, vilket är en skam. Jag kommer nog att referera till några bilder i kommande bloggar, som jag hoppas skall framkrystas under den mörkare årstiden. 50-talet är inte helt avhandlat än.

Intro

Efter en del påtryckningar från mina döttrar skall jag nu börja blogga! Vad skriver man, om man inte har något skvaller eller sensationellt att berätta? Jag kan ju börja med en kort presentation: Man (eller gubbe?) snart 70, intresserad av historia, musik, Malmö plus lite allmän teknik. Däremot aktivt ointresserad av sport.

De senaste 52 åren har jag tillbringat i radio/TV-branschen och har där bevittnat såväl dess uppgång som fall. När jag började som lärling 1958 hade precis länken till huvudkommunen blivit klar samtidigt som VM i fotboll utspelades i Sverige, så jag fick vara med i den första rushen och den gick ut på att bära tunga tyska tvapparater i polerad valnöt till förväntansfulla tittare. Jag återkommer förmodligen ganska snart med mera minnen från yrkeslivet.

Det jag sysslat med näst mest är nog musik, där den hittills uteblivna karriärtoppen påbörjades i Malmö Vaktparad 1950, där vi iklädda röda ”revbens”-uniformer tågade runt Folkets Park spelande klämmiga marscher. Med ett 3-årigt mellanspel på dragspel(!), började jag spela klarinett KFUM:s Scoutmusikkår, därifrån 1963 till FBU-RK musikkår, där jag fortfarande är aktiv. Dessutom spelar jag med i Söderslätts musikkår i Trelleborg.

Den här formen av kommunikation är ny för mej, så det blir nog lite trevande i varje fall i början, jag tänker ha lite egna tyckanden om div händelser i när och fjärran, förhoppningsvis inga djupa analyser, men lite vinklat blir det naturligtvis, nu när man har chansen.

Vidare tänker jag ta fram gamla bilder som kanske kan skänka lite nostalgi och eventuellt lite kommentarer från den stora läsekretsen.

 

Hej

Nu testar vi att blogga lite